”Många av oss känner oss fortfarande som OKG:are”

Det är inte frågan om någon seniorförening där man träffas en gång i halvåret och dricker kaffe och knaprar på finska pinnar. Nej, det här är ett något betydligt bättre, nämligen OKG-seniorerna. När man pratar med Torbjörn Melkersson, ordförande och Torbjörn Andersson, sekreterare, förstår man varför just OKG-seniorerna har blivit en så tajt grupp. Efter att ha jobbat tillsammans i nästan 40 år är det inte så lätt att släppa taget. 

– Jag trivdes bra, det måste jag ju ha gjort, skrattar Torbjörn Melkersson när jag frågar hur det kom sig att han stannade kvar på OKG i 38 år.

1975 kom han från Vattenfalls kraftverk i Marviken utanför Norrköping till OKG för att jobba med driften i den då tre år gamla reaktorn O1. Och det tog 20 år innan han flyttade från den tjänsten, men i mitten på 90-talet lämnade han treskiftet för att i stället börja jobba dagtid med dokument som rörde driften. 

– Jag blev kvar till 2013. Jobbet blev aldrig enformigt, det var nya projekt hela tiden. Och så var jag väl för slö för att söka något nytt jobb, säger han, skrattar och fortsätter:
– Nu skulle det nog inte vara lika roligt att jobba där, för jag skulle inte känna någon alls. 

Torbjörn Anderssons OKG-resa började med att han såg en annons om att Oskarshamns kärnkraftverk sökte skyddstekniker. Han klev in 1973 och klev ut 39 år senare. 

– Jag jobbade som skyddstekniker, med utbildning, som bevakningschef, med beredskapen och med verksamhetsutveckling för hela OKG. Det var det som var så intressant med OKG, att det fanns så många möjligheter, säger han.

Torbjörn, Torbjörn och kompisarna i OKG-seniorerna är inte bara ett skönt kompisgäng. De har också med sin långa erfarenhet upplevt OKG:s utveckling, från en till tre reaktorer och sedan tillbaka till en. Från mellan 150 och 200 anställda till mer än 1 000. De har också upplevt den omtalade folkomröstningen 1980 då svenska folket röstade om kärnkraftens vara eller icke vara. 

– Flera av de som är med i föreningen var med vid invigningen av O1 och fick träffa kungen, säger Torbjörn Andersson. 
Både Torbjörn Andersson och Torbjörn Melkersson slutade på OKG bara två år innan reaktorn de började jobba på, skulle avvecklas. Var det en slump?

– Haha, ja resonemanget gick så, att de la ner för att vi slutade. Men vi sa att vi trodde att de skulle klara av att fortsätta även utan oss. 

Även under tiden de jobbade tillsammans umgicks de även utanför arbetet och det har de fortsatt med under OKG-seniorernas flagg. De har ett hyfsat välfyllt schema med aktiviteter varje vecka.

– Ja, det är aktiviteter hela tiden. Vi har bowling en gång i veckan. Sedan är det studiebesök, båtresa i skärgården varje vår och årsmöte med middag, så klart. Och på hösten åker vi till något museum eller liknande, berättar Torbjörn Melkersson. 

När man går i pension blir man automatiskt medlem i OKG-seniorerna och idag uppskattar Torbjörn Andersson att det är mellan 100 och 150 aktiva medlemmar i seniorföreningen som är med på olika evenemang. Året innan covid satte stopp för allt var det ett 90-tal personer på årsmötet. 

Han säger att det bästa med föreningen är att han får träffa många av de här gamla OKG:arna. Även de han inte har jobbat med direkt, folk som jobbade på verkstaden eller kontoret. De känner igen varandra ändå eftersom många stannade så länge och bytte jobb inom OKG. 

– OKG tar hand om sin personal väldigt bra. Det var alltid korta vägar mellan de ”stora” cheferna och de som jobbade på golvet. Det var alltid en härlig stämning och där, tror jag, myntades OKG-andan. Vi känner att vi är lite som budbärare och försvarare av OKG i de sammanhang där man kan vara det. Jag tror att många av oss känner oss fortfarande som OKG:are.